Sickan Carlsson-quiz!

Sickan Carlsson

Prova dina filmhistoriska vingar i vårt Sickan Carlsson-quiz!

Maxpoäng är 30 poäng – då har man fått full pott på alla tio frågorna. Vi la till en fråga till som utslagsfråga – och den var så bra att vi tar med den här också.

Således kan man alltså få 33 poäng – och en fin present skickas hem till vinnaren från oss på Filmstadens Kultur.

Allt du behöver göra är att skicka dina svar till mikaela@filmstadenskultur.se.

Vi behöver ditt svar senast 12 oktober.

Lycka till!

Fråga 1:

En berömd melodi från en av Sickans mest älskade filmer.

A.Vilket romskt ord rimmar på raden: ”Bella Venezia, här har du mej…”? 3 p

B. Vad heter filmen? 2 p

C. Var är scenen inspelad? 1 p

Fråga 2:

A. Sickan kom till Filmstaden en kall vårdag. 3 p

  • Rätt
  • Fel

B. Hon var inte myndig när hon fick sitt första filmkontrakt. 2 p

  • Rätt
  • Fel

C. Sickan fick ingen egen loge i Filmstaden när hon började här. 1 p

  • Rätt
  • Fel

Fråga 3:

A. Hur många gånger var Sickan gift? 3 p

B. Vem gifte hon sig med i filmen Ryska snuvan2 p

  • Edvin Adolphson
  • Åke Söderblom
  • Gunnar Björnstrand

C. Filmbolaget skickade ut bilder på det gifta paret i filmen så folk trodde att Sickan hade gift sig med sin motspelare på riktigt. Rätt eller fel? 1 p

  • Rätt
  • Fel

Fråga 4:

A. Sickan och Hasse Ekman träffades på film redan på 30-talet. Vad hette filmen? 3 p

  • Toni
  • Blixt och dunder
  • Hur ska det gå för mej? 

B. Vad hette Sickan i filmen? 2 p

  • Britta Birke
  • Märta Holm
  • Pyret Hanson

C. Det dröjde nästan 20 år innan Hasse och Sickan filmade med varandra igen. 1 p

  • Sant
  • Falskt

Fråga 5:

Sickan spelade mot många av sin tids främsta charmörer.

A. Med vem blandar hon drinkar i filmen Gröna hissen? 3 p

B. Vem avslutar deras film tillsammans med att säga att han ska äta upp sin hatt? 2 p

C. Med vem reser hon till Guatemala på en bananbåt? 1 p

Fråga 6:

Sickan var en förebild för många kvinnor i folkhemmet.

A. I vilken film spelar hon redaktör på ett bokförlag? 3 p

B. I vilken film spelar hon barsk underläkare? 2 p

C. I vilken film spelade hon sjungande lärarinna? 1 p

Fråga 7:

A. Sickan var en mycket vänfast person. Vad hette de två väninnorna som hon träffade regelbundet genom åren? 3 p

B. Vad brukade de äta när de sågs? 2 p

C. Vilken annan kompis uppträdde hon ofta med när hon blev äldre? 1 p

Fråga 8:

A. Sickan ansåg att en regissör var hennes ”Ingmar Bergman”. Vem var det? 3 p

B. Hon fick faktiskt en roll i en Ingmar Bergman-film. Vad hette den? 2 p

C. Fast Ingmar var inte den filmens regissör. Vem var det? 1 p

  • Arne Mattsson
  • Hasse Ekman
  • Alf Kjellin

Fråga 9:

A. Vad heter Sickans motspelare? 3 p

  • Folke Sundquist
  • Sven Lindberg
  • Karl-Arne Holmsten

B. Vad heter tv-serien? 2 p

C. Vem regisserade? 1 p

Fråga 10:

Vem skrev så här om Sickan: ”Sickan var en fyrkantig, stadig bit i grön hemstickad jumper med beige, stickad krage och den allra nättaste lilla kulväska över axeln och i den hade hon en ren näsduk ordentligt nerstoppad.” 3 p

  • Signe Hasso
  • Birgit Tengroth
  • Ingrid Bergman

Extrafrågan:
I Fröken Chic gör Sickan en av sina mest virtuosa insatser i svensk film. Vad är matrimmet som följer på den här raden:

”Jag är så fin, så ytterst delikat…”

Glöm inte skicka dina svar till mikaela@filmstadenskultur.se!

”Att se Sickan på film är för mig något av ett uppfriskande bad.”

Sickan Carlsson lever ett sunt liv, sportar gärna, smakar godtemplaraktigt litet sprit och är återhållsam också med maten. Hon har två undantag i det senare fallet: bruna bönor med fläsk samt kåldolmar. Då äter hon mer än vanligt – i kåldolmsfacket slutar hon inte förrän efter sex stycken, men säger nej både till sås och potatis. Hon har liksom filmbolagen all respekt för skrattgroparna i sina kinder och vill inte fylla igen dem ens med någon av sina favoriträtter.

–––

Att se Sickan på film är för mig något av ett uppfriskande bad. Att råka henne privat betyder en vitamininjektion. Hon är vårens okynniga solstråle som munter leker med gammal och ung, man eller kvinna, far fram och tillbaka och tränger in i våra annars tillbommade hjärtan. En dosis Sickan Carlsson är ingen dum patentmedicin mot trötthet och surt humör; det kanske rent av skulle kunna rekommenderas av hennes barndomsbekant Hälsovårdsnämnden.

Ur På tu man hand med filmidoler av Crick Holm, 1947.

Ingrid i den rutiga klänningen

Ingrid Bergman

Flickan på bilden är den unga Ingrid Bergman, nybakad skådespelerska och på väg att bli filmstjärna i svensk film. Bilden är tagen av den holländske stillbildsfotografen Jan de Meyere som under mer än 20 år hade en mycket fashionabel fotoateljé i Stockholm. Hans bilder är vackra, med tydliga svart-vita kontraster och han hade också ett fint sinne för det dramatiska i bilden. Ingrids rutiga klänning påminner lite grand om den hon hade i sin första filmroll, i Munkbrogreven (1935) även om den klänningen var randig.

I memoarboken Mitt liv berättar Ingrid Bergman hur hon tidigt lärde sig älska kameran. Hennes pappa Julius Bergman var fotograf och hade en fotobutik i bottenvåningen på det hus på Strandvägen där de bodde. Ingrid förlorade båda sina föräldrar tidigt, men i en gammal plåtlåda förvarade hon fotografier och filmrullar som hennes pappa hade tagit av henne som barn. Hon behöll denna plåtlåda hela livet och tog den med sig överallt. Ingmar Bergman lade märke till detta under inspelningen av Höstsonaten 1978, som blev Ingrids sista film och den enda film som de gjorde tillsammans. Han bad han henne vänligt att få göra kopior av de gamla brandfarliga nitratkopiorna.

Ingrid Bergman visste tidigt att hon ville bli skådespelerska och hon hade en liten roll i Filmstaden redan som 17-åring, i komedin Landskamp (1932). Efter avslutad utbildning på Dramatens elevskola erbjöds hon ett kontrakt av Olof Molander, Gustaf Molanders bror, som var chef på Dramaten och inte såg nådigt på skådespelare som filmade. Men Ingrid tackade nej. Hon ville till Filmstaden. Under sommaren och hösten 1934 medverkade hon i Munkbrogreven som fick premiär den 21 januari 1935. Redan samma höst var hon en stjärna, när hon gjorde den kvinnliga huvudrollen mot Victor Sjöström och Lars Hanson i Valborgsmässoafton.

Ingrid Bergman gjorde elva filmer för SF innan hon reste till Hollywood och blev en av de riktigt stora filmstjärnorna i klassiker som Casablanca, Gasljus, Trollbunden och Notorious. Hennes mest kända film från Råsunda-tiden är Intermezzo från 1936 i regi av Gustaf Molander. Ingrid Bergman spelar den unga lovande pianisten Anita Hoffman som blir hopplöst kär i den store violinisten Holger Brandt, spelad av Gösta Ekman. Det är en ganska präktig melodram, som främst kretsar kring kärnfamiljens eviga värden och upplösningen av Anita och Holgers dödsdömda passion. Men det finns några fina scener, som när Anita och Holger står utanför Operan en vårkväll och inser att de är kära i varandra. De smältande isflaken under Norrbro tycks uppmana dem att släppa alla förtöjningar och kasta sig ut i vårfloden, eller som Ingrid säger, ”att ge sig livet i våld.” Den scenen är helt och hållet inspelad i Filmstaden, i Stora ateljén.

Filmfotot av Åke Dahlqvist är utsökt, inte minst i närbilderna av Ingrid Bergman, men också SF:s stillbildsfotograf Louis Huch förtjänar att nämnas. Med sina bilder bidrog han till att SF:s nya stjärna uppmärksammades långt utanför Filmstaden och på andra sidan Atlanten. Det var Intermezzo som fångade hollywoodproducenten David O. Selznicks intresse. Han köpte manuset till filmen och lät hämta Ingrid Bergman till Hollywood för att göra en amerikansk version med Leslie Howard i Gösta Ekmans roll. Därmed var hennes lycka gjord.

Mikaela Kindblom

Utdrag ur boken Den svenska drömfabriken – historien om Filmstaden i Råsunda av Mikaela Kindblom som ges ut av Stockholmia Förlag i september 2015.

Ekman-enkäten: Jannike Åhlund

Som folk är mest (1944) / Studio S Entertainment
Som folk är mest (1944) / Studio S Entertainment 

Vilken är din favoritfilm med Hasse Ekman – och varför?

Flicka och hyacinter är det självklara svaret. Därför säger jag Banketten, därför att den har mycket av det bästa med Hasse Ekman: intressanta karaktärer, spännande intrig (Marika Stiernstedts, spetsad med Ekmansk självbiografi), Hasse Ekman själv, humor & allvar och ett sällan sviktande regihandlag.

Vilken Hasse Ekman-film skulle du helst vilja se – eller se om?

Som folk är mest. För att jag inte sett den, för att den verkar så udda i Ekmans filmografi, för att se Stig Järrel som Hitler (1944!) och för att den finns tillgänglig på dvd! (Tack Studio S-hjälten Stefan Nyhlén!)

Vilket utmärkande bidrag tycker du att Hasse Ekman har gjort till den svenska filmhistorien? Och är han ett bortglömt geni eller har han fått ett rättvist erkännande?

Hasse Ekman hamnade förvisso i skuggan av Ingmar Bergman och betraktades därför orättvist som en fäsör. Bergman och Ekman: två otroligt produktiva regissörer verksamma under ungefär samma period – men med olika kynnen och preferenser. Bortglömt geni är att ta i, on both accounts!


Jannike Åhlund är filmkritiker och arbetar för närvarande med projektet Nordic women in film. Har bland annat gjort filmen Möte med Hasse (1993).

I Ekman-enkäten får en rad filmprofiler ge sin syn på hundraåringen Hasse Ekman.

Ekman-enkäten: Gunnar Bergdahl

Anders Wikner (Ulf Palme) och Dagmar Brink (Eva Henning) i Flicka och hyacinter / Bild: Studio S Entertainement
Anders Wikner (Ulf Palme) och Dagmar Brink (Eva Henning) i Flicka och hyacinter / Bild: Studio S Entertainement

Vilken är din favoritfilm med Hasse Ekman – och varför?

Tyvärr en alldeles för okomplicerad fråga med ett givet svar. När Ingmar Bergman och Hasse Ekman i slutet av 1940-talet stred om positionen som den svenska filmens konstnärliga epicentrum gjorde Ekman Flicka och hyacinter för att en gång för alltid avgöra striden. Med sin dåvarande hustru Eva Henning i en magnetisk huvudroll och med den utspelande Anders Ek som alkad konstnär las ett dramaturgiskt pussel som Orson Welles hade varit stolt över. Det är den bästa Ingmar Bergman-film någonsin som han själv inte regisserat. Flicka och hyacinter tvingade fram filmer som Sommaren med Monika och Gycklarnas afton (där Hasse Ekman gör en minnesvärd insats) och blev på så sätt raketbränsle för Bergmans kreativa utveckling och internationella framgångar på 50-talet.

Vilken Hasse Ekman-film skulle du helst vilja se – eller se om?

Flicka och hyacinter kan ses hur många gånger som helst. Se ovan. Men jag skulle gärna se om ett par av de filmer som vi visade under filmfestivalen i Göteborg 1992 och som jag då tyckte var intressanta; som samarbetet med författaren Walter Ljungqvist i Ombyte av tåg och Flickan från tredje raden. Eller, om skådespelarinsatser får vara med i sammanhanget, mer än gärna Gustaf Molanders Intermezzo där en ung Hasse Ekman spelar mot sin far Gösta.

Vilket utmärkande bidrag tycker du att Hasse Ekman har gjort till den svenska filmhistorien? Och är han ett bortglömt geni eller har han fått ett rättvist erkännande?

När dåvarande filmfestivalchefen i Göteborg, Gunnar Carlsson, 1992 förverkligade vad han kallade sitt drömprojekt var Hasse Ekman i stort sett bortglömd i samtida svensk film. Vad vi gjorde då – en retrospektiv med tio filmer, en bok (En liten bok om Hasse författad av Leif Furhammar och Jannike Åhlund) och en tv-visad film (Möte med Hasse) – uppdaterade Ekman för en yngre generation svenska filmare och lyfte fram honom inför en svensk filmpublik. Inte minst har Flicka och hyacinter sedan dess erövrat en rättmätig plats i pärlbandet av svenska filmklassiker. Således: i sina bästa stunder –se ovan – var Ekman genialisk.

Men sedan striden med Bergman avgjordes av den senares stora internationella framgångar vandrade Ekman in i bruksfilmernas och de enkla komediernas publiktillvända fålla innan han på tidigt 60-tal drog sig tillbaka på den spanska solkusten med sina drinkar. Det var där vi träffade honom den där veckan då vi spelade in vår intervjufilm. Han var ämabel, vänlig, artigt tillbakablickande utan vare sig bitterhet eller stora åthävor. Tvärtom talade han om filmen som ett rent hantverk och reducerade magin.

Han senare yrkesliv förvandlade honom till en symbol för att undvika smärtpunkter och komplikationer, för att låta kameran rulla för enkla komedier och för den breda underhållningens välsignelser. En slags konstnärlig kapitulation.

Han hade säkert gjort minst ett par Beckfilmer för mycket om han hade varit aktiv i dag och i tyst avund betraktat Ruben Östlunds konstnärliga framgångar och kompromisslösa forskningsexpeditioner.


Gunnar Bergdahl är en svensk kulturjournalist, bland annat fd kulturchef på Helsingborgs dagblad. Mellan 1994-2002 var han chef för Göteborgs filmfestival, och medverkade då till upprättandet av Ekmans bidrag till svensk filmhistoria.

I Ekman-enkäten får en rad filmprofiler ge sin syn på hundraåringen Hasse Ekman.

Ekman-enkäten: Bengt Forslund

Medan porten var stängd (1946)
Medan porten var stängd (1946)

Vilken är din favoritfilm med Hasse Ekman – och varför?

Att svara med 1 (en) favoritfilm är omöjligt när det gäller Hasse! Hans filmer är för många och registret för brett: Flicka och hyacinter (kommer man aldrig förbi), Kungliga patrasket (kanske hans mest personliga), Banketten (den svartaste), Ratataa (den roligaste), Flickan från tredje raden (den mest ömsinta), etc.

Vilken Hasse Ekman-film skulle du helst vilja se – eller se om?

Medan porten var stängd skulle jag gärna se om, det var länge sen. Jazzgossen såg jag häromdagen och den var långt bättre än jag mindes, ett stycke svensk revyhistoria – men faktiskt också svensk historia.

Vilket bidrag tycker du att Hasse Ekman har gjort till den svenska filmhistorien? 

Hasse är den som bäst förstått att det serlösa behövs i det underhållande och det underhållande i det seriösa. Idag har han tack vare Ekmansällskapet fått en välförtjänt renässans – även i filmhistorien.


Bengt Forslund är filmhistoriker, filmproducent med mera. Han har bland annat skrivit boken Från Gösta Ekman till Gösta Ekman.

I Ekman-enkäten får en rad filmprofiler ge sin syn på hundraåringen Hasse Ekman.

Ekman-enkäten: Leif Furhammar

Flickan från tredje raden (1949) / Bild: Studio S Entertainment
Flickan från tredje raden (1949) / Bild: Studio S Entertainment

Vilken är din favoritfilm med Hasse Ekman – och varför?

Min favoritfilm är inte nödvändigtvis en film jag skulle ta med till en omröstning om Sveriges top ten. Helt enkelt för att den inte skulle ha en chans. Det är nog bara jag som inser vilket ovanskligt mästerverk det faktiskt är. Min favoritfilm med och av Hasse Ekman är Flickan från tredje raden. Jag har sagt det förr: den är så avväpnande sagolik i sin uppbyggelse och så utsökt sinnrik i sin uppbyggnad att den borde räknas som en av de stora filmkomedierna i världen.

Vilken Hasse Ekman-film skulle du helst vilja se – eller se om?

Jag har Hasse Ekmans filmer så nära mig på näthinnan att jag har lite svårt att välja en av dem att se om. Jo förresten, Vandring med månen, den vill jag se igen, på duk. Och hoppas att SF sedan vill ge ut den på dvd. Hasse och hans ständige medförfattare Walter Ljungquist lockade fram det bästa av varandra i Vandring med månen (precis som de gjorde i Flickan från tredje raden och flera andra).

Vilket bidrag tycker du att Hasse Ekman har gjort till den svenska filmhistorien? Och är han ett bortglömt geni eller har han fått ett rättvist erkännande?

Alla genier blir lite suddiga i det kollektiva minnet, förr eller senare. Hasse Ekman också (och Ingmar Bergman). Hasses ryktbarhet skulle må bra av en dvd-box med femton av hans häftigaste filmer. Jag kan tänka mig att stå för utvalet!


Leif Furhammar är professor emeritus i filmvetenskap och har skrivit standardverket Filmen i Sverige. Han har också skrivit En liten bok om Hasse tillsammans med Jannike Åhlund.

I Ekman-enkäten får en rad filmprofiler ge sin syn på hundraåringen Hasse Ekman.

En liten podd om Hasse

FLM-podden avsnitt 13 om Hasse Ekman
FLM-podden avsnitt 13 om Hasse Ekman

I samarbete med filmtidskriften FLM presenterar vi stolt detta specialavsnitt av FLM-podden.

Jacob Lundström pratar med Hasse Ekman-experten Mikaela Kindblom om hundraåringen som först kom till Filmstaden som en vacker ankunge – och växte upp till en av landets största filmskapare och nöjesförbättrare.

FLM-podden finns också på Itunes.

Ung i folkhemmet

Vi tre debutera (1953)

Fredrik Gustafsson om en av Hasse Ekmans sällan visade pärlor: Vi tre debutera

Hasse Ekman gjorde omkring 40 filmer och de flesta av dem är riktigt bra, särskilt de han gjorde mellan åren 1943 och 1954. Det gäller inte heller bara de idag välkända filmerna och ett exempel på det är den i det närmaste helt okända Vi tre debutera från 1953. Det kan ses som en känsligt skildrad ögonblicksbild av livet för ungdomar i Stockholm i början av 1950-talet, löst strukturerad och improviserad. Tonen sätts i öppningssekvensen, flera minuter som bara skildrar Stockholm i den tidiga morgonsolen, lätt yrvaket, medan Ekman introducerar filmen och staden med hjälp av en berättarröst.

Efter den långa poetiska sekvensen presenteras de tre debutanter, två unga män och en ung kvinna, som träffas på ett förlag där de ska få sina dikter publicerade tillsammans. En av männen är arbetarklass, kvinnan är medelklass och den andra mannen är överklass, och fientligheterna mellan de två männen ligger hela tiden och sjuder under ytan. Däremot är förläggaren upphetsad över krocken: ”En springpojke, hmm, cykelbudet och chefens son, vilken reklamkampanj, så folkhemmet!”

Vi tre debutera är en av de filmer av Ekman som uttryckligen handlar om just folkhemmet. Men för ovanlighetens skull så återfinns inte Ekman själv som manusförfattare. Herbert Grevenius hade skrivit pjäsen den är baserad på, som uruppfördes i radio 1941 och på teaterscenen 1948, och Grevenius och Olof Molander har skrivit manuset. Men det är rimligt att anta att Ekman hade ett finger med också.

Filmen berör olika aspekter av klasskillnader och utan att gå in på djupet så fångar den en bild av det vardagliga livet, och som sådan kan den jämföras med Som folk är mest från 1944, ett tidigare samarbete mellan Ekman och Grevenius. Vi tre debutera visar att även efter ungefär 30 år med socialdemokratiska regeringar är samhället fortfarande ojämlikt mellan både klasser och kön, och samexistensen kan vara svår. De tre debutanter har som motto ”Enade vi stå, delade vi falla” men svartsjuka och klassförbittring betyder att de slåss mer än de har roligt, och till slut går de skilda vägar och arbetarklasspojken mönstrar på ett fartyg på väg till Irland eftersom han inte står ut med det kvävande livet på land. Det är en ganska pessimistisk syn på samhället, men det är förenligt med flera av Ekmans centrala teman såsom behovet av att få vara kreativ, vikten av frihet från det kvävande, borgerliga samhället och ojämlikheten mellan män och kvinnor.

Vi tre debutera är också viktig eftersom den signalerar Ekmans permanenta övergång från Terrafilm, där han hade gjort de flesta av sina filmer hittills, till SF. SF var det största produktionsbolaget i Sverige, men mer konservativt och kommersiellt inriktat än Terra. Det är också den första filmen Ekman gjorde tillsammans med filmfotografen Gunnar Fischer, som redan hade en framgångsrik arbetsrelation med Ingmar Bergman och blivit en av Sveriges främsta filmfotografer, jämförbar med Göran Strindberg och Sven Nykvist.

Filmerna Fischer och Ekman gjorde tillsammans är bland Ekmans mest eleganta, även om de också påminner om Ekmans arbete med Strindberg. Under den här tiden tävlade Ekman och Bergman om vem som kunde göra den längsta tagningen med rörlig kamera och enligt Leif Furhammar, i sin bok En liten bok om Hasse, vann Ekman med en tagning i just Vi tre debutera. Sekvensen utspelas på ett kontor och är 4 minuter och 35 sekunder lång, där kameran och rollfigurerna rör sig fram och tillbaka mellan olika rum. I den sinnrika tagningen introduceras flera personer och detaljer som senare i filmen ska visa sig betydelsefulla.

De tre debutanter spelas av Maj-Britt Nilsson, Sven-Erik Gamble och Per Oscarsson och de fick mycket beröm av kritikerna, liksom filmen som helhet. Vissa såg den som en comeback för Ekman, även om recensenten på Dagens Nyheter ogillade porträttet av förlaget. Det måste ha varit uppenbart för alla i branschen att förlaget i filmen var Bonniers (som också ägde Dagens Nyheter). De två manliga poeter i filmen var också inspirerade av verkliga poeter, främst Harry Martinsson. Vid ett tillfälle i filmen stjäl de tre poeterna en roddbåt, en incident som också var inspirerad av en verklig händelse. (En av de poeter som var med om den verkliga stölden var Stig Dagerman.) Det är typiskt för Ekman att på det här sättet väva ihop fiktion och verklighet och skapa något eget och personligt, och det lyser igenom i Vi tre debutera, även om han inte skrivit manuset självt.

Med sin kombination av lyriskt foto, humor, vemod och blick för samhället så är det en av Ekmans finaste filmer.

Fredrik Gustafsson
Filmvetare. Disputerade år 2013 med avhandlingen Hasse Ekman: a question of authorship in a national context (University of St Andrews).