Om hundraåringar.se

 Välkommen till hundraåringar.se! 

 Här levandegör vi minnet av fem filmiska legender som föddes för 100 år sedan, och som under en eller annan del av sin karriär arbetade vid Sveriges egen drömfabrik – Filmstaden i Råsunda. 

 Det handlar om fem skådespelare, manusförfattare och regissörer som gjort stora avtryck i den svenska filmen – och några av dem har också nått långt bortom Sveriges gränser. 

 Under jubileumsåret 2015 kommer vi inte bara att berätta om dessa filmarbetare här på hundraåringar.se utan även bjuda in filmintresserade till olika evenemang såsom filmvisningar, berättarkvällar, guidade vandringar och filmquiz i Filmstaden. 

 För att garantera varje jubilar välförtjänt egentid i rampljuset har vi delat in året i fem successiva hundraårsfiranden. Så glöm inte att besöka sajten med jämna mellanrum – här fortsätter det att hända saker. 

 2015 är Hasses, Ingrids, Sickans, Birgits och Signes år. 

 Mycket filmhistoriskt nöje! 

 Önskar Stiftelsen Filmstadens Kultur i samarbete med Ekmansällskapet 

Men vad hade egentligen dessa hundraåringar gemensamt?

Hasse, Ingrid, Sickan, Birgit och Signe – i år ska vi fira dem när de skulle ha fyllt 100 år. 

Men vad hade dessa hundraåringar gemensamt? Finns det något som förbinder dessa fem skådespelare och filmstjärnor, solstrålar, sökare, och en regissör – förutom just det att de en gång i tiden alla jobbade i Filmstaden i Råsunda? 

Här är den röda tråden: 

Sommarbarn var de allihop: Birgit var äldst – hon föddes den 13 juli 1915 i Stockholm. Sickan och Signe föddes i tät följd, Sickan den 12 augusti och Signe den 15 augusti. Ingrid föddes den 29 augusti och sist kom Hasse, född den 10 september. 

Alla var de stockholmare, uppvuxna nästan allihop på Östermalm kring Hedvig Eleonoras kyrka. Där blev både Hasse, Ingrid, Sickan och Birgit förresten konfirnerade av Ingmar Bergmans pappa, som var präst i Hedvid Eleonora. 

Det kan nog ha hänt att de möttes någon gång i en korsning på Nybrogratan eller Sibyllegatan, kanske åkte de pulka samtidigt i Humlegården och gick på samma kvarterbiograf – Sickan berättar om sin första barnförbjudna film på Östermalmsbiografen på Grevgatan. Hon och Birgit var barndomsvänner och det var Birgit som drog iväg med henne till farbor Sven på Kungsgatan. Birgit var den djärvare av de två – det var också hon som gjorde filmdebut först med filmen Mordbrännerskan år 1926 – bland flickorna. När Sickan sedan kom till Filmstaden som sjuttonåring fick de så småningom spela i en film tillsammans: komedin O, en så'n natt år 1937. 

Hasse hade ju varit med i Filmstaden redan som barn och haft en liten roll i pappa Göstas film. Han berättar ingenting om de andra fyra i sina memorar – han hade fullt upp med att vara olyckligt kär i Tutta Rolf, men i Filmstaden, när han har kontrakt som skådespelare under senare delen av 30-talet, då korsades säkert deras vägar, alla fem. 

Ingrid och Hasse hade inga scener ihop i Intermezzo, Gustaf Molanders film från 1936, trots att hon spelade pappa Gösta Ekmans älskarinna – men Hasse fick en fin scen när han skäller ut sin far. De var med i samma film en gång till: Per Lindbergs Juninatten, 1940, och då spelade Hasse en slemmig reporter som jagar den ”skadskjutna svanen” som hon kallades i filmen, Ingrid alltså. 

När Ingrid kom till Filmstaden blev hon först jämförd med Birgit, vilket förgrymmade henne – och säkert Birgit också. Men så i Dollar, fick de spela mot varandra, Ingrid som uppskruvad societetsdam, Birgit som jordnära och lite fjompig småbarnsmor. Type casting hette det – och heter det än: rollerna fördelades enligt de typer som man ansågs passa bäst för. 

Sickan var den solskensglada. Birgit var den moderliga. Ingrid var som sommarnatten: både oskuldsfull och förförisk. Signe var – ja, hon hade gjort succé först på teatern, sedan i två filmer av Schamyl Bauman: Hon var både naturlig, charmig och ambitiös. Hon träffade säkert Hasse via Schamyl Bauman, som Hasse skrev manus med. Hasse skrev sångtexter – inte minst till sådana örhängen som Swing it, magistern. Det skulle Signe också göra så småningom, både till Alice Babs och Monica Zetterlund. 

Hasse och Signe jobbade ihop på den påkostade kostymfilmen Emelie Högqvist, som gjordes i Filmstaden 1939. Hon som filmstjärna i titelrollen, han som regiassistent. 

Sedan for Signe till Hollywood – precis som Ingrid hade gjort något år tidigare. Där fick de, enligt Signe, ofta erbjudanden om samma typ av roller – men det var Ingrid som knep de stora klassiska hjältinnerollerna i Casablanca och i Hitchcocks Trollbunden och Notorious. Signes filmroller är inte lika kända idag, även om hon spelade mot bland andra Gary Cooper och Spencer Tracy, men det kanske hade att göra med att hon inte bara gjorde ljuva unga förälskade flickor. I Hollywood spelade hon även skurk, till exempel spion. 

Medan Ingrid fick sin första Oscar varvade Signe filmen med teatern. Både Ingrid och Signe blev så småningom amerikanska medborgare. Båda två återvännde ibland till Sverige och då verkade Signe trivas bättre än Ingrid, Signe gjorde bland annat en reklamfilm för Skansen och sjöng in skivor med svenska visor. 

Ingrid plågades av press och paparazzi, hennes privatliv fläktes ut när hon blev kär i den italienske filmregissören Roberto Rossellini. Hasse var också med om liknande pressuppbåd, även om han kanske var mer van vid det sedan barnsben. Hursomhelst lämnade han hustru och fyra barn för Eva Henning som blev hans musa under fyrtiotalet. Han gjorde film i rasande takt, skrev, regisserade, producerade och spelade ofta med själv. 

Hasse kanske lockades till Hollywood också, han älskade i varje fall hollywoodfilmen. Men en deal med filmmogulen Selznick, som värvat Ingrid, tycks ha gått om intet. Hasse spelade elak psykiater i en film som hette Törst, regisserad av Ingmar Bergman. Törst byggde på en novellsamling av Birgit. Hon hade tröttnat på att få spela trånsjuka bondjäntor och fallna storstadskvinnor. Hon hade bland annat sagt nej till huvudrollen i Kungsgatan, efter Ivar Lo-Johansson roman som blev film 1943 med Barbro Kollberg. 

Birgit började skriva istället. I början av femtiotalet gjorde hon ett porträtt av Hasse i Tidningen Vi. Hon kallade honom ”en dandy med hårda nypor”. Han gav henne en viktig roll i mästerverket Flicka och hyacinter – men det blev ändå hennes sista filmroll. 

 Under tiden hade Sickan fortsatt att vara svensk film mest populära filmstjärna. Hennes popularitet tycktes hålla i alla väder och hon lockades aldrig att göra karriär utomlands. Hon var gift ett tag, men inte ens det kunde hålla henne borta från hennes publik – och från filmen. 

 Sickan och Hasse hade spelat mot varandra i Blixt och dunder, en komedi från 1938, med manus av Hasse – hans första. I mitten av femtiotalet möts de igen, i fem glittrande komedier som alla spelades in i Filmstaden. 

Signe hade oturen att vara med i den enda av Ingmar Bergmans filmer som mästaren själv kom att avsky: Sånt händer inte här från 1950 visades sedan nästan aldrig så länge Bergman levde och den visas än idag mycket sparsamt. Signe hade dessutom varit svårt sjuk innan inspelingen och kom inte särskilt bra överens med Bergman. Hon återvände till Hollywood och teatern, var band annat med i många tv-serier. 

Sickan är med i Hasses allra sista arbete i en filmateljé, tv-serien Niklasons. Den spelades in i Filmstaden. Ingrid kommer också tillbaka till Filmstaden, för att vara med i novellfilmen Stimulantia, 1967. Sedan återvänder hon till sitt internationella liv, med teater och film i London, Paris och Hollywood. Hasse lämnar filmen och Sverige och bosätter sig i Spanien. 

Vid det här laget är den röda tråden bruten – Sickan och Hasse träffas ibland när Hasse är tillbaka i Sverige. Men i övrigt lever de fem hundraåringarna resten av sina liv långt ifrån varandra. 

Ingrid dör först, på sin födelsedag 1982, i London. Birgit dör året därpå, i Ösmo 1983. Signe dör i Los Angeles 2002, Hasse i Spanien 2004 och Sickan i Stockholm 2011. 

Hasse och Ingrid vilar här intill, på Norra begravningsplatsen i Solna. 

Men deras ande lever vidare i Filmstaden.

Mikaela Kindblom

 

Kontakta oss

Kontakta oss gärna med tankar, frågor och förslag på hundraåringar@filmstadenskultur.se!